Vår tro

Zoroastrismen är en av världens äldsta monoteistiska religioner, och grundades av filosofen och diktaren Zarathustra i nordöstra Iran.

Zoroastrismen var av allt att döma statsreligion i det persiska riket (549–331 f Kr). Efter Alexander den stores erövring 331 f Kr ökade konkurrensen från andra riktningar, men den överlevde.

Vi tror att Gud själv har tänt den. Likt en olympisk eld har den förts från tempel till tempel genom historien. Elden är vår religions kärna.

eld har länge varit zoroastrismens centrum och mitt i staden ligger the Fire Temple, Atash Behram.

Elden är centralt för zoroasterna och här finns en eld som oavbrutet har brunnit sedan år 470(!).

Eldtemplet är byggt på trettiotalet men elden har flyttats och hållits vid liv under alla århundranden.

Sedan 1400-talet har elden funnits i Yazd men då i en annan byggnad och innan dess kom elden från

Ardakan, en närbelägen stad, där det fick brinna i 300 år efter att ha flyttats från Aqda

och dessförinnan från Pars Karyan fire temple i Larestan där elden en gång tändes.

Till att börja med är Zarathustra det forniranska namnet, Zoroaster det grekiska. Detaljerna om honom är få. Flera platser i Iran tar åt sig äran av att vara födelseplatsen. Mest trolig är Mazar-é Sharif i dagens Afghanistan.

Ingen vet när profeten levde. Enligt vår huvudtradition föddes han 628 f Kr och dog 551 f Kr.

Zarathustra grundade zoroastrismen, "den goda religionen", när han levde någonstans i nordöstra Persien men lämnade landet då han hindrades av härskare och präster, förmodligen till Baktrien i nuvarande Afghanistan där han till slut lär ha blivit mördad när han mediterade i ett tempel, i så fall möjligen i Balkh.

 

Att Zarathustra verkligen är grundaren bakom den stora världsreligionen är utom alla tvivel men det mesta runt hans liv är en smula oklart och massor av legender och historier kring honom försvårar jobbet med att reda ut vad som egentligen har hänt, och när. Det går inte ens att klarlägga exakt när han levde men det bör ha varit någon gång mellan 1400 f.Kr. och 1000 f.Kr.

Zarathustra lanserade en gestalt som liknar djävulen. Han övergav den gamla mesopotamiska föreställningen om en gud som är både ond och god och lärde istället att det finns två makter: en positiv och en negativ.

Han talade om gud som Ahura Mazda (Ahura = ”Gud”, Mazda = ”stor”), världens skapare och historiens herre som försöker bringa ordning i tillvaron.

Mot honom står Ahriman, den onde som har krigets och oordningens natur. Zarathustra var den förste kände dualisten, som trodde att världen kunde delas in i svart och vitt, ont och gott, där ingen allsmäktig kraft har den fullständiga kontrollen.

Våra förfäder levde tillsammans för många tusen år sen. De levde i samma rike i flera hundra år, säger Bazada.

Det hela började med judarnas babyloniska fångenskap, som inleddes år 597 f Kr, då den första gruppen judar deporterades från Palestina av den babyloniske kungen Nebukadnessar. Ytterligare judar fördes bort i en andra våg 586 f Kr, då också Jerusalem och det magnifika Salomos tempel förstördes.

Ganska snart blev zoroastrismen statsreligion i det persiska riket och var den dominerande religionen i över 1500 år och har haft ett djupgående inflytande bland annat på såväl judendom, kristendom som islam. Det är nog ingen överdrift att se zoroastrismen som en urreligion från vilken dagens världsreligioner har hämtat sina grundläggande idéer ifrån.

 

Zoroasterna var bland annat först med en monoteistisk religion (du ska inga andra gudar hava) och självaste paradiset kommer härifrån men zoroasternas krav på att religionen bara fick spridas med fredliga medel har uppenbarligen inte fångats upp av efterträdarna.

De bortförda fick det inte alltför dåligt. De levde inte i fångenskap utan mera i en form av exil med relativt stor frihet. Exilen avslutades 539–538 f Kr, då perserkungen Kyros II erövrade Babylonien. Han var av allt att döma zoroastrier och välvilligt inställd till judarna. Han gav dem rätten att återvända till Jerusalem för att bygga upp det raserade templet, ett skeende som bibelböckerna Esra och Nehemja berättar om. Många judar – men långt ifrån alla – återvände till Palestina, som för två århundraden förblev en del av det persiska riket.

Det är också under den här tiden, under och efter exilen, som judarna gör en religiös nyorientering. Det är nu flera av Gamla testamentets böcker skrivs, religionen utvecklas och man formulerar sin tro på en djävul. Tidigare var den onda makten otydlig. Också Jahve, judarnas gud, framställdes med två karaktärer: en god och en ond. Det är i Jobs bok som monismen, läran om Guds enhet, börjar krackelera. Djävulen, Satan, gör här sin entré som en personlig makt. Fortfarande är han under Guds kontroll, som en slags åklagare vid den himmelska tronen. Han får tillåtelse att göra djävulskap först efter en diskussion med Gud, som sätter gränserna för det onda. Det är inte känt när Jobs bok är skriven, men mycket talar för att den är författad efter exilen.

Zarathustra liknar den onde Ahriman vid en orm. Som bekant var det en orm som bedrog Eva. Ett av de äldsta kända exemplen på att ormen i paradiset (1 Mos 3) uppfattas som en självständig ond makt finns i den apokryfiska boken Salomos vishet, som kom till någon gång på 100-talet f Kr, alltså långt efter mötet med zoroastrismen.

 

Och hur är det med helvetet? Judarna talade om dödsriket, sheól, som en plats där alla, både onda och goda, hamnar efter jordelivet. Hos zoroastrierna fanns föreställningen att Ahriman bebodde ett helvetesliknande tomrum. Människan passerade vid döden över ”Räkenskapens bro”. Syndarna knuffades ner i tomrummet för evig bestraffning.

I judisk litteratur börjar man nu också tala om två olika avdelningar i dödsriket – paradiset och de ogudaktigas vistelseort – som skiljs åt av en vägg eller ett djup.

Kontakterna mellan perserna och judarna var intensiva. De bibliska böckerna Ester, Daniel och Tobit utspelar sig helt eller delvis i perserriket. De är skrivna senare, men de visar hur kulturerna möttes.

Ester var judinna och drottning till den persiske kungen Xerxes I (486–465 f Kr). Denne var förmodligen zoroastrier och tillbad den store guden, Ahura Mazda, från vilken han trodde sig ha fått riket. Esters fosterfar, Mordokaj, hörde till en släkt judar som blivit bortförda. Enligt Esters bok blev han efter diverse intriger och förvecklingar Xerxes I:s närmaste man.

Daniel tillhörde också de bortförda och fanns i den absoluta maktens centrum både i det babyloniska och det persiska riket. Boken är apokalyptisk och talar – förmodligen med inspiration från zoroastrismen – om ett nytt gudsrike som ska följa på de fyra världsrikena, det babyloniska, mediska, persiska och grekiska.

I den apokryfiska boken Tobit förekommer demonen Asmodaios, som med all säkerhet är lånad från den persiska mytologin. Här heter han Aesmo Daeva och är vredens demon.

Den judiska sekten esséerna, som levde vid Döda havet och som lämnade Dödahavsrullarna efter sig, anses ha varit starkt påverkade av zoroastrismen. Bland annat trodde de på ständig kosmisk kamp mellan goda och onda krafter.

Det finns också tydliga paralleller mellan zoroastrismen och kristendomen. Talet om gudsrike går igen, men också att en frälsare som ska komma för att frälsa världen. Båda varnar för att en stor världskris står för dörren och en domens dag.

Det är uppenbart att zoroastrismen har influerat judendom och kristendom och därmed också islam. I vilken utsträckning är omdiskuterat. Eftersom alla tre religionerna ser sig som uppenbarelsereligioner finns det en inbyggd svårighet, i varje fall för troende, att diskutera inflytande från andra religioner.

Men det har alltid skett en korsbefruktning av idéer mellan olika kulturer och folk, vilket de judiska profeterna var väl medvetna om. Det var detta de opponerade sig så starkt emot! De ville bevara den rena, ursprungliga tron.

Man kan hävda att djävulen inte har en födelseplats utan många. Hans släktträd tycks väl utvecklat. Så är förvisso fallet. Men studiet av zoroastrismen ger oss möjlighet att lära känna en av världens glömda religioner. En religion som en gång var inflytelserik och som redan för 2 500 år sedan sökte förklaringar på ondskans och lidandets eviga frågor.

Den zoroastriska symbolen Farvahar anses beteckna den allomfattande guden Ahura Mazda.

Symbolen Farvahar innefattar en mängd av symboler i sig själv.

Bland annat kan man i den ring som Ahura Mazda håller i vänsterhanden hitta ursprunget till användningen av våra vigselringar.

 

Redan de tidiga akemenidiska kungarna som Kyros den store och Darius på 500-talet f.Kr. bejakade zoroastrismen

och än idag finns det tydliga spår av religionen i Persepolis ruiner.

Den uppmärksamme kan hitta en Farvahar på Artaxerxes den tredjes grav.